Nu är det sommar (äntligen) och det innebär stranden, utflykter och utomhuslekar.
Men...knappt jag orkar ngt av det. Visst...jag följer gärna med på stranden och ligger där. Tar mig ett dopp. Men, det här med att kunna sitta i en solstol el på en filt på sanden klarar inte fotleden allt för länge, knappt alls. Och bada...då krampar fotleden för det kalla vattnet. Och utflykter...nja. Sen var det de här med utomhuslekarna då...gå till en lekpark...nej. Spela bandy ute....nej. Rita med krita på asfalten...nej. Hoppa hage...nej. Ja ni fattar....
Tillslut blir jag då less på mitt handikapp så jag skiter i det och då får jag ju sota för det sårklart med råger...
Och nu tänker ni att det är väl bara ni tar bilen till allt ni ska göra, ja självklart gör vi ju det. Men det handlar om att jag VILL kunna gå ner till lekparken, kunna springa i vattnet och sånt där. Jag vill kunna ha möjligheten. Och att inte få ha den känns så jäkla bittert och orättvist. Och ja, det finns många i världen som har det värre än mig, det vet jag mkt väl. Men så här känner jag och oftast köper jag läget men då och då så blir jag deppig och tycker allt är orättvist.
Och att inte kunna leka med ens barn på vanligt sätt gör så ont i mamma hjärtat. Att alltid måsta säga att nej det går inte, mamma måste vila. Suck!!
Nåja...nu har jag gnällt av mig.
Puss på er //HannaBanana