Det här inlägget kommer vara väldigt naket och ärligt. Direkt från hjärtat.
Att jag kämpat/kämpar vet alla som känner mig. Men det är minst för min egen skull jag kämpar faktiskt. Allra mest kämpar jag för mina barn och just nu och sen ngt år tillbaka väldigt mycket för min dotter.
Hon utreds nu för Aspergers/Add som är en form inom Autism spektrat. Aspergers syns inte utåt sett speciellt mycket. Därför svårt att missa och man får ofta höra att "det beteendet är bara trotsigt" "ja men det beror ju bara på Att hon är tjej" ect.
Kan säga att jag kämpat mig tunnhårig nästan, inte ens ett skämt, utan så är det.
Det hela började redan då hon var liten men såklart trodde man ju bara att det tillhörde åldern. Men sen jag och hennes far separerade så blev det mer tilltagligt och vi gick på BUP i Piteå 2 olika omgångar med ngt år mellan. Träffade olika kuratorer och läkare som sa att det där kommer växa bort.
Växa bort? Att min tjej hysteriskt skriker mitt i natten så grannarna tror jag slår henne? Och det för att hon inte förstod vart hon var och hade inte ngn kontroll. Att hon hela tiden ville veta vart jag var om jag så bara skulle på toa? Att hon har det jobbigt i skolan och sociala evenemang? För att bara nämna några....
Men jag gav mig ej. Då vi flyttade till Skellefteå så började jag läsa på mer om Aspergers och dottern själv tyckte det stämde. Så jag ringde vårdcentralen och fick en tid. Han vi träffade där höll med....jag trodde inte det var sant. Vid denna tidpunkt har jag kämpat i ca 7år. Han gjorde så en utredning startade på skolan och sen efter ett år hamna vi på BUP för vidare utredning där vi är nu. Då allt på BUP är klart blir det habiliteringen. De som sköter det sista och är de riktigta proffsen.
Och även om jag vet att sånt här alltid tar tid, för alla. Även om jag vet det så bryr jag mig inte om det för jag vill att allt ska va klart nu då jag ser min älskade unge må så dåligt som hon mår och knappt klara av att gå till skolan pga det sociala. Varje dag, varje natt, dag ut och dag in så pratar vi, jag och hon. Jag peppar, vi ser film, kramas då hon vill eller bara sitter tysta bredvid varandra. För det behöver hon. Men, hon behöver även hjälp från proffs, fick samtalskontakt efter jag pratat med chefen på bup. Men nu är det ju så att tyvärr tar det längre tid innan det är klart så hon får en permanent.
Men vi fixar det, hon och jag. Vi är ett team. Och jag älskar det vi har. Och en sak är säker, jag kommer aldrig sluta kämpa för hennes rätt och hennes skull. Älskade dotter, du är helt fantastisk och jag älskar dig så det gör ont ❤