Halloj där!
Var ett tag sen jag bloggat men har haft mer än häcken full så att säga. Har flyttat, fixat i ordning här i huset och börja sakta men säkert vänja mig att vara Skelleftebo (kommer dock ALDRIG vänja mig med Saik :) ).
Är mamma, sambo och bonusmamma och försöker få vardagen att gå ihop trots ett handikapp.
Och på tal om detta handikapp så blir det mer och mer påtagligt. Saker som jag vill göra går inte. Saker som jag drömmer om, går inte. VIll kunna ta mig till vänner, men måste alltid vara beroende av att min sambo kan vara hemma och skjutsa mig. Friheten var större i Piteå där jag hade mina vänner som kunde i kris skjutsa mig till olika saker och hämta mig om jag ville hälsa på dem. Men här har det ju inte hunnit bli så riktigt än. Längtar så till hösten kommer och alla vardagsrutiner kommer igång igen, Och man kanske kan lära känna nya människor på barnens skola eller på fotbollsträningar ect.
Jag är så sjukt social av mig och detta med att inte alltid orka eller ta mig ngnstans har gjort att jag mår riktigt dåligt. Jag är inte social nå mera. Jag drar mig ofta undan. Vilket inte alls är bra. Men jag jobbar på det varje dag att om ngn ska iväg så hakar jag på, om än det bara är å handla, om än fotleden krampar av värk, så far jag, för jag behöver det oxå.
Jag längtar efter mitt jobb. Mina arbetskamrater. Jag var så glad då jag jobbade. Jag mådde så otroligt bra. Måtte de kunna göra ngt mirakel i Umeå med mig så jag iaf kan börja jobba 25% :) Hoppas och måste tro att de kan det.
För det här med att gå hemma är inte ok för ngn alls. Väggarna äter upp mig och jag känner mig fast i en mardröm, en mardröm som jag aldrig vaknar ur. För jag kan inte gör ngt åt det, utan bara vänta, vänta och åter vänta. Umeå är min sista chans. Så jag hoppas så innerligt att de kan gör ngt åt det hela.
För det här med att gå hemma är inte ok för ngn alls. Väggarna äter upp mig och jag känner mig fast i en mardröm, en mardröm som jag aldrig vaknar ur. För jag kan inte gör ngt åt det, utan bara vänta, vänta och åter vänta. Umeå är min sista chans. Så jag hoppas så innerligt att de kan gör ngt åt det hela.
Det tär på mig. MEN jag ger inte upp!! Även om det är jobbigt och tärande så ger jag mig ALDRIG. OCh sen alla dessa medeciner....visst...jag ville gå upp i vikt sedan mina operationer...men detta är ju löjligt. Jag har slutat med de flesta medeciner och kommer såsmåningom gå ner igen, men det tar tid. Spelar ingen roll vad jag äter, hur lite jag äter, eller hur mkt, vikten är detsamma. Jag vill inte ner mkt alls, utan bara så jag trivs med mig själv. Så jag kan ha mina favorit kläder som jag hade innan jag bröt fotleden. Mina älskade jeans. ;)
Så här ligger jag, kan inte träna, kan inte påverka ngt, utan måste bara vänta! Och jag HATAR att vänta, det är det värsta jag vet. Men nu har jag inget val, bara gilla läget lixom....suck..haha.
Nåväl, det kunde def ha varit värre, helt klart. Men trots det så känns det ändå frustrerande. Men det positiva är att jag trots allt älskar mitt liv fullkomligt och mina barn är de bästa som finns i denna värld. Och en massa kalas är på gång här och jag får en andledning att baka och bjuda på fika som jag älskar att göra!!
Så med en massa saker att göra och såklart vila en jäkla massa emellanåt så går nog denna tid till att vänta rätt fort!!
Puss o Kram// HannaBanana!!